Älskade Alex.

Usch, igår var en jobbig dag. Pratade om Alex med några jobbekompisar. Allting kom tillbaka som en smäll i huvudet. Det känns mer verkligt, som att det faktiskt har hänt (och ja, det har det ju), speciellt när jag är hemma och jobbar och allt är "som vanligt" förutom att det saknas någon. Har alltid en lite obehaglig känsla så fort jag närmar mig Höör. Jag vet ju att ingeting är som det brukar. Att det är någon som fattas. Att jag aldrig kommer kunna stöta på honom på Konsum, Ladan eller någon annanstans. I alla fall, så pratade vi om honom igår på jobbet och allting kom tillbaka. Var tvungen att gå in på toaletten och sitta och andas och gråta en stund för det kändes så jobbigt. 

     Men, det kommer vara jobbigt och det kommer gå upp och ner hela tiden, det vet jag om, det är bara att lära sig leva med det. Saknar honom så det känns som om jag ska gå sönder ibland bara. Cyklade hem till Bundis efter jobbet och kramades och grät en skvätt där med, sen kändes det lite bättre. Tack!