Ett halvår..

Nu, nästan exakt nu, har det gått ett halvår sedan Alex gick bort. 17 november, lite över 1. Kommer fortfarande ihåg morgonen efter som om det vore igår. Känslan när jag tar upp min mobil, ser ett missat samtal från dig vid 1, och flera missade samtal och sms från andra från klockan 2 fram tills jag vaknade ungefär. Redan då visste jag att något hade hänt. Kommer fortfarande ihåg Saras röst när hon berättar det för mig. Kommer fortfarande ihåg hur det högg till i hjärtat när jag fick höra det. Kommer fortfarande ihåg känslan när jag gick in på din facebook och fick se alla som skrivit till dig, det blev så verkligt då. Kommer ihåg att jag blev sjukt arg på dig, för vi hade ju bestämt att vi skulle ses på lördagen. 

Nu har ett halvår gått. Ett halvår som varit fyllt av känslor och sorg. Men också av glädje och kärlek. Jag har varit ledsen, arg, frustrerad, förstörd, sorgsen, men också glad och lycklig över allt och alla jag har kvar. Livet går vidare, vare sig man vill eller inte. Man får bara lära sig att leva med det. 

Jaha, vad är då meningen med detta inlägget? Jag vill hedra, tacka och minnas dig, Alex. Du var en stor del av mitt liv, och jag älskar dig föralltid. Tack för allt du har gett mig, för allt vi har gjort tillsammans, för att du har varit du och för att jag har fått vara med dig. Jag kan fortfarande höra ditt skratt och minnas din lukt. Jag saknar dig så det gör ont, men bara du mår bra så mår jag också bra. Du finns alltid i mitt hjärta, Johan Alexander Persson. 

Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna, som vindarna,

som vågorna, som fåglarna,

som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän!