Hör (se) och häpna!

Dags för ett nytt inlägg efter lite påhopp från diverse människor igår, haha (ni vet vem ni är...). Hade egentligen velat skriva i min Alex-bok som jag fick av Emelie i födelsedagspresent, men den ligger i Halmstad och jag är i Höör. Så jag slog två flugor i en smäll och skriver på bloggen istället - jag får skriva av mig och ni får ett blogginlägg (ett litet deppigt sådant kanske, men ni får som ni vill iaf, haha)

Precis hemkommen från Kerstin och Anna. Alltid lika kul att träffa dom, är glad att jag har kontakt med dom! Det är skönt att ha någon att prata om Alex med. Missförstå mig rätt, jag vet att jag kan prata med alla vänner, men dom kände ju Alex på ett annat sätt. Körde till Alex efteråt och satt och pratade en stund med honom också. Saknaden är stor. Vissa gånger känns den större än andra, men det var som Kerstin sa: Saknaden är lika stor som förut och kommer alltid att vara, men man lär sig att hantera den. Det gör fortfarande ont, men inte så ont som det gjorde innan. Det som gör mest ont är fortfarande att du inte sa till någon hur du mådde. Att du gick runt och mådde dåligt utan att någon egentligen visste hur dåligt det var. 

Nej, okej, jag ska inte tjata mer. Hjälpte faktiskt att prata lite med honom (jaja, jag kanske låter töntig) och jag gick mig en tanke- och gråtstund i bilen hem från Alex.

Ska försöka bli bättre på att uppdatera bloggen (lovar inget dock, hehehe)

PUSSTJA