Haaajeneeee Alexeneeee.

Nu har det gått två år sen du valde att inte fortsätta leva längre. Tänk att tiden har gått så fort men samtidigt så sakta. Kommer fortfarande ihåg morgonen som igår. Kommer fortfarande ihåg den sjuka smärta som jag aldrig har känt innan. Men vet du vad? Det gör inte lika ont längre. Jag kan fortfarande få en känsla och en saknad som känns som ett knivhugg i hjärtat, men det kommer inte alls lika ofta längre. Du finns fortfarande i mina tankar varje dag och du finns alltid i mitt hjärta. Tror att du är med mig också, och antagligen har du sagt "amen Eeemmaaa" (kan fortfarande höra dig säga det, haha) väldigt många gånger när jag har gjort bort mig under tiden jag har varit här i USA och du och Kim har säkert haft många skratt åt mig, haha. Men jag tror faktiskt du är stolt över mig och glad över att det inte gör lika ont längre. För du vill ju mitt bästa, eller hur? Jag älskar dig, min Alexeneee! 

Jaminee hälsenee också till dajeneee, han sakne daaajeneeee ❤️